Min novell – skrivarkurs

Kärleken har ingen ålder!

Det är i  början av juni? Jag har bokat färjan från Gränna, den går 14.10 till Visingsö. Jag ställer min bil, en mercedes cab , i fil nr 2 nere i färjeläget. Slår av motorn och letar upp kontoret där jag kan betala min förbokade biljett.  En ung, söt kvinna frågar efter mitt registreringsnummer. GPA 111 säger jag. Det blir 165 kronor, för du har ju retur om en  vecka kl 13.00.  Japp helt rätt säger jag och sträcker lite på mig. Jag känner mig ung trots mina 70 år. Kvinnor har alltid tyckt om mig, sagt att jag är stilig och fräsch. Jag är känslig för dofter, särskilt illaluktande sådana. Därför sätter jag en ära i att själv duscha, raka mig och byta kläder varje dag. 

Det var för några veckor sedan som jag bestämde mig för att åka till Visingsö själv. Jag behöver fatta ett viktigt beslut. Jag behöver tänka och reflektera i lugn och ro.

När jag kör av färjan på Visingsö känner jag lugnet, syrenerna blommar, de vita och lilafärgade vilda doftar allra bäst. Jag öppnar takluckan och insuper dofterna. Överallt, på varenda tomt, rullar programerade solcellsdrivna gräsklippare omkring. Det slår mig att någon på ön måtte vara grossist av dessa under och att alla på ön kanske fått mängdrabatt. Eller så är det så att det finns noll tolerans mot oklippta gräsmattor på ön. Måste fråga någon inföding sen.

Snart är jag framme vid stugan som jag hyrt. Nyckel ska vara gömd i en blommig stenkruka på trappen. Jag parkerar bilen, slänger min kappsäck över axeln och öppnar stugdörren.

Stugan är inte stor, den har ett sovrum med en härligt mjuk dubbelsäng, ett mindre kök, dusch och toalett och i mitten ett litet sällskapsrum med två gröna öronlappsfotöljer, en platt Tv, glasbord och läslampa. 

Jag packar upp  kläder, necessär och bestämmer mig för att åka och handla i konsumaffären. Det blir lite kex, några ostar, salami, bregott, yogurt, ägg, bacon och mjölk. På väg till kassan tar jag en burk oliver, det kan vara gott att ha till övriga plockmaten. 

Såja nu har jag installerat mig. Jag sätter mig i en av öronlappsfotöljerna, andas ut, kommer till ro. Jag tänker tillbaka på vad som hänt de sista månaderna. 

Jag är änkeman sedan några år tillbaka,  jag trivs med det. Jag och Elsa, min följeslagare och bästa vän har delat allt i vått och torrt. Jag saknar henne men vet att hon finns med mig nu ändå. Det känns tryggt. 

Olle min bästa vän, som även varit min kollega på Karlstads Regionsjukhus, lockade med mig på en matlagningskurs till Spanien förra hösten. Jag tycker om att resa, träffa nya människor och god mat så jag var inte svår att övertala. 

En klarblå oktoberdag flög vi till Madrid. Vi skulle vara på en kursgård några mil utanför storstaden. Antalet deltagare var 10 st inklusive 2 spanska kockar som höll i kursen.  Det pratade exellent engelska så några kommunikationsproblem förelåg absolut inte.

Den kvinnliga kocken hette Gabriella och den manliga Carlos. 

När den manliga kocken skakade hand med mig och såg in i mina ögon så var det som om jag fått en elektrisk stöt genom hela min varelse. Jag blev kallsvettig och det kändes som om jag skulle svimma rakt upp och ner. 

Det slog mig och tanken överrumplade mig, att jag skulle vilja ta honom i mina armar och kyssa honom passionerat här och nu.

Carlos höll fast min hand i sin och med ens förstod jag att han kände likadant. 

Olle blängde lite generat på mig, han sa efteråt att han undrat vad som tagit åt mig. 

För mig var varje matlagningstimma, varje minut, som jag fick vara i närheten av Carlos en glädjefylld upplevelse som jag har svårt att beskriva.

En kväll knackade han på mitt hotellrumsdörr, vi satt oss ner på min balkong med utsikt över havet, jag bjöd på varsit glas vitt vin.  Vi pratade hela natten. Vi var överens om att vi var själsfränder, att vi redan vi första ögonkastet hade förälskat oss i varandra. 

Efter kursen lovade jag Carlos att jag skulle bjuda honom till Karlstad, att vi skulle leva tillsammans halva tiden i Spanien och halva tiden i Karlstad.

Så nu satt jag här på vackra Visingsö, reflekterade, planerade, försökte få fram  en strategi på hur jag skulle kunna berätta för släkt, vänner och f d kollegor att jag hela mitt liv trängt undan min homosexualitet, att jag inte varit ärlig mot mig själv eller andra, att jag saknat mod att stå upp för min person, mitt innersta väsen.

Jag tänker stå upp för mig själv, jag ska vara modig, jag ska kräva respekt. Om de finns de som inte accepterar mig så får jag lämna dem. Vänligt men bestämt. Jag ska ta resten av veckan och stärka mig i detta beslut. 

Men nu ska jag ringa Carlos via facetime och berätta för honom att jag är så lycklig att jag träffat honom, att jag älskar honom och att det aldrig är försent att  börja om – även om man som jag är drygt 70 år. Vad är ålder egentligen,? Hjärtat, själen, kärleken, sen när har den en ålder. Jag känner mig som 20!